Mattias Karlsson går idag i en längre skrivelse ut i försvar för det sverigedemokratiska fiaskot i samband med vandelsprövningarna av partiets kandidater till valet. Hans försvar är att trivialisera alltihop; 37% av alla vuxna svenska män har någon gång straffats, påstår han, och på våra sd-listor har minsann vår nyfunna fiende expo hittills hittat 2,18% kriminellt. Jag håller tummarna för att de inte ska hitta mer än typ 5%, rundar han av, Mattias. 5% är alltså helt OK (om nu detta hade räckt!). Men förstår han då inte att sverigedemokraterna har ett riktigt dåligt rykte att kämpa mot, och inte kan förvänta sig några gratishonnörer av det etablissemang man vill kasta ur sadeln? Mer allvarligt är sedan att Mattias Karlsson inte ser det allvarliga just i detta att partiet tydligen inte haft en aning om vilka kandidater man har, om inte expo serverat sådana upplysningar. Bloggen har gång på gång hamrat in att fiaskot inte första hand är kandidaternas utan partiets utrednings- och kontrollapparats.Mer allvarligt ändå tycker jag sedan att Mattias Karlssons attityd till nazismen är. Han viftar bort den oklara gränsdragningen mellan det sverigedemokratiska principprogrammets värderingar å ena sidan, och värderingar som är mer extrema än det gamla nazistiska 25-punktsprogrammet hos många av kandidaterna. Enligt honom kan en aktiv sverigedemokrat utan vidareframhålla som ett särskilt bra exempel på god litteratur en bok om raskrig och mordattentat mot statsministern,åka på nazistkonsert,fortsätta att umgås privat med barndomskamrater som blivit nazister, samtdelta i en demonstration i protest mot mordet på James Waite, arrangerad av Salemfonden.Något besked om vem som är ansvarig för vandelsfiaskot erbjuds förstås inte av Karlsson. Detta kan tyda på att det är just han själv som bör bära hundhuvudet. Det går mig emot att behöva säga detta om en tidigare vän, men här kommer det: Hela hans arroganta försvarstal ger mig en brun smak i munnen.